Ett osannolikt offer i handelskrig mellan USA och Kina: Thailands gummimarknad

De senaste åren har varit svåra för Rattana Kaewsuan, och det ser ut som att saker och ting är på väg att bli mycket värre.

Den 60-åriga kvinnan är ensuddtapper, ett ansträngande jobb i bästa fall.
Arbetar hela natten, i 12 timmars skift, i mörka plantager angripna av myggor och ormar, Rattana skrapar försiktigt en kanal för att juicen ska rinna ut ur gummiträdet, till ett uppåtvänt kokosnötskal.
Men den mjölkvita vätskan är nu värd sextio procent mindre än sitt värde för fem år sedan.
Nu, med gummipriserna på ett rekordlågt nivå, räcker pengarna hon tjänar knappt för att överleva.
Och om det inte var illa nog ser USA:s president Donald Trumps handelskrig ut att pressa priserna ytterligare.
Tyvärr har Rattana inget val. "Jag måste göra det", säger hon till mig. "Jag har inget annat jobb jag kan göra. I min ålder har jag inget annat alternativ."
Det är inte så att president Trumps tullar är riktade mot Rattana eller Thailand.
Men Thailand, som den största tillverkaren av naturgummi i världen, är en stor leverantör av Kinas motorhandel, och det är dödläget i den amerikanska presidentens hårkors.
Strax på vägen samlar en lokal mellanhand tunnor med gummisav från tapparna.
Tunnorna testas för kvalitet, tippas sedan i en enorm tank, i väntan på att de som ska skicka dem utomlands hämtar dem.
De har kämpat mot fallande priser i flera år, som billigare syntetiskasuddöversvämmade marknaden och överutbud från producenter i Thailand, Malaysia och Indonesien pressade ner marknaden.

Produktionspriset är för närvarande högre än marknadspriset, vilket inte lämnar någon vinstmarginal, och nu är de oroliga för att amerikanska tullar kommer att stänga av den enda marknaden som frodas.

"Det kommer inte att finnas någon gummitappare snart. De kommer att sluta eftersom lönen inte är värd det eftersom priserna fortsätter att sjunka dramatiskt. Även nu är det väldigt svårt att hitta gummitappare för att göra jobbet", säger Pichai Chasawat, chef för en lokal gummifaktor.
Poängen illustreras väl i Rayongs lager i Thai Huasudd, en av rikets största exportörer av gummi.
Nära dörren till den kavernösa förvaringsanläggningen finns flera ton komprimerade gummiskivor av högsta kvalitet.
Högarna är avsedda för USA för användning i racingbilsdäck, hjul för kommersiella jetliners och andra mycket specifika industrier.
I mitten av rummet sitter en andra större hög för hushållsbruk i Thailand.
Och längst bak i rummet, högt upp till taket, finns gummit som är avsett för Kina, minst tjugo gånger den mängd som exporteras till resten av världen, en viktig vara i kinesisk tillverkning och utveckling av infrastruktur.
Inne i fabriken tvättar, rengör och sorterar hundratals invandrade arbetare från Kambodja och Myanmar gummidukar från plantager över hela Rayong.
Alla dessa försörjningsmöjligheter hänger också i balans, eftersom deras arbetsgivare, Thai Hua, väger upp effekten av Trumps tullar på deras industri.
Men handelskriget tvingar Thailand att ta parti också, och med en majoritet av deras export som går åt ena hållet är det klart vem som kommer att vinna på lång sikt.
Korakod Kittipol är Executive Vice President på Thai Hua och är angelägen om att behålla kundbaser i både Kina och Amerika, men han vet också att när handelskriget eskalerar kommer det att bli allt svårare.
"Om du vill överleva med ditt företag, och huvudmarknaden för ditt företag är USA, betyder det att du måste flytta och ändra din strategi", säger han och syftar på det faktum att han har råd att förlora amerikanska affärer, men inte det i Kina.
Det är osannolikt att Donald Trump har tänkt så mycket på Thailands gummitappare, och inte heller om han skulle bli påverkad om han visste hur otrygga deras industri är, men när han utökar villkoren för sitt handelskrig med Kina, börjar antalet offer att falla, och på dagens globala marknader kommer de att vara långt borta från de han hade tänkt att rikta in sig på.